Tur i oturen (?)
Suttit och läst en massa på Internet, och inser nu vilken tur man haft/har här i livet.
Läser om olyckor, alla möjliga olyckor. Och själv sitter man här med alla ben i behåll och allt gott.
Läste om några bilolyckor, det griper verkligen hårt i hjärtat att läsa om dem.
Jag inser verkligen vilken tur vi hade Malin. Vi hade lika gärna kunnat sitta rullstolsbundna båda två. Eller inte ens finnas vid liv nu. Vi bara hade så förskräckligt tur i oturen på något konstigt vis. Och det tackar vi för! :)
Men att läsa om olyckor där människor omkommer eller blir helt handikappade känns verkligen.
Och bara när vi hade Oprationvinliden dagen . Vilka klasskamrater man hade!
Utan er hade jag inte suttit här idag. Visst, jag minns när min Mamma skulle tacka er alla eller när Rektorn skulle prata om det...jag tyckte det var lite små hemskt att sitta där just då. Men nu tänker jag oj vilka kamrater.
Men jag lärde mig en läxa efter den dagen iaf. Och efter den händelsen så la dem ner Oprationvinliden...
Man ska vara glad att man lever och är i behåll, om inte annat ska man vara Tacksam!
Gammal bild på Malin & Jag.
Operation Vinliden glömmer jag aldrig. Jag önskar att ansvarig lärare själv fått uppleva sitt barn i den situation och nonchalanta lärare.
Jag var i Arvidsjaur när Pappa ringde. Det var först meningen du skulle till Lycksele, och då hade jag åkt dit. Men läkaren på helikoptern ansåg det bättre med Umeå.På vägen hem från A-jaur stannade jag många gånger för att ta en rök och torka tårarna. Om natten gick jag och vankade på altanen och rökte. Till slut kom beskedet att du klarat dig utan allvarliga skador.
Jag och pappa hade ett snack med ansvariga men de skyllde bara ifrån sig och hade tydligen inget ansvar. De hade varit tillräckligt om de sagt typ"vi missbedömde situationen och ber om ursäkt för de psykiska och fysiska skador ni i familjen utsatts för.
